FORUM 
» Senaste inläggen
» Översikt

» Föreningsfrågor (84)
» Kustobsar (80)
» Svalan (76)
» Lokaler (179)
» Utrustning (64)
» Atlasinventeringen (38)
» Fågelskydd (55)
» Torslandaviken (25)
» Rapportering/RRK (49)
» Fältbestämning (188)
» Observationer (291)
» Foto (47)
» Kustfoto (51)
» Upplevelser i fält (78)
» Köp & Sälj (273)
» Samåkning (32)
» Övrigt (630)

     LOGGA IN 
För att göra inlägg i forumet måste du logga in. Eftersom forumet drivs i samarbete med Kustobsar, är det Kustobsars användaruppgifter som gäller.
ANVÄNDARNAMN

LÖSENORD

» Ny användare
     Lokaler 


Direkt till
senaste svaret


Visa fler trådar
under Lokaler


Till
översikten
Rörö

Daniel Gustafsson     



Hej!
Jag tänkte åka ut till Rörö på fredag för första gången någonsin (om det är väder, vill säga), och undrar hur man hittar där. Första gången jag var på Hönö höll jag på att aldrig komma fram till Kråkudden, och det tog över en timme kringsnurrande för att hitta tillbaka till färjelägret igen (dessutom regnade det, och det enda utbytet under dan hade varit två tobisgrisslor och en lövsångare...), och även om det inte ser ut att vara så många ställen där man kan gå vilse i samhället på Rörö skadar det ju aldrig att vara försiktig.

Vart ska man gå? Västra sidan, förmodar jag, men ända upp till norrudden? Är det i allmänhet meningslöst att gå på östsidan hem? Vad om öns inland?

Tacksam för alla sorters upplysningar.

2006-03-21 22:27:37


Niklas Aronsson     



Hej Daniel!
Jag bjussar på min text som publicerades i GP för ett och ett halvt år sen om Rörö, där får du en del info. En ngt omarbetad version av texten tillsammans med storyn om hur landets första ökenlöpare infångades på Rörö 1905 kommer i nästa nummer av Club300:s magasin Roadrunner.

Res i tiden på Rörö

Klapperstensfältet ser ut att glida ner i det mjuka havet. Därute guppar några ejdrar till synes planlöst och en fiskande storskarv tar sats och dyker.
Ovanför horisontlinjen står Stora Pölsans fyr och vibrerar i solgasset och bekräftar att det har blivit varmare.
Ingenstans i Göteborgs skärgård är havet så närvarande som på avlägsna Rörös västsida.

En vandring längs Rörös västra halva är förutom en ovanligt skön naturupplevelse också en resa i tiden; den börjar för cirka 10 000 år sedan och slutar med mellankrigstidens labyrintmakare.
För att ta sig till den ganska okända pärlan Rörö tar man färjan, först från Hjuvik till Hönö och sedan från Burö för att nå den nordligaste av öarna i skärgården. Det är enklare med egen båt, vilket många också upptäckt. Antalet båtövernattningar ökar och var ifjol nästan 5 700. Chansen att få möta naturen på egen hand är därför större under resten av året.
Öns 305 invånare bebor den sydostliga delen; i väster och i norr har naturreservatet grabbat åt sig det mesta. Reservat blev det i slutet av 1960-talet, majoriteten av öborna var inte överförtjusta då, men idag är tongångarna mer positiva.
Överlag är framtidstron på ön stor och här finns nybyggd idrottshall, nytt dagis, skola och kommunikationerna med omvärlden sköts av en ny och större färja. Det ska till och med byggas elva nya fristående hus, nära hamnen.

Kattegatt i armarna
Reservatet når man genom att hålla vänster efter landgången förbi öns enda affär. Hundra meter längre fram viker man tvärt vänster och följer bryggorna runt den lilla hamnen. Efter lite trixande upp och ner når man Ersvatten, som är öns insjö. Stora mängder vass kantar stranden och det är just vassen som sägs ha gett Rörö dess namn. Vassen användes förr som takläggningsmaterial, numera ger den husrum åt sävsparvar som under våren sjunger sin enkla ramsa från rörtoppen.
När man klafsat förbi Ersvatten bär det uppför en liten knix, bevuxen med snårig ljung och kråkris, innan klapperstensfältet breder ut sig.
Plötsligt har man hela Kattegatt i sin famn, lukten av ruttnande tång i näsborrarna och ljudet av en kentsk tärna i öronen, ett ljud som i värsta fall för tankarna till knirrandet när amalgam trycks ner i en tand. Trots det är det en frisk upplevelse att blicka ut över havet och en upplevelse som måste skilja sig kraftigt jämfört med samma vy för drygt 8 000 år sedan. Då reste sig här en mäktig isvägg som blev kvar under många hundra år. Det var inlandsisen som var på tillbakagång, men just här stannade iskanten upp tillräckligt länge för att en ändmorän skulle bildas. Ändmoränens mindre partiklar har för länge sedan sköljts bort, medan de större stenarna har tumlat omkring mot varandra med vågorna som slipmedel tills kanterna rundats av. Längre upp mot bergen på öns mitt finns ännu äldre klapperstensvallar som vittnar om forna strandlinjer, innan landhöjningen gjorde sitt. Klapperstenarna består av många olika bergarter, bland annat är det gott om flinta.
Under våren blommar skörbjuggsörten rikligt mellan de härligt rundade grapefruktstora stenarna, medan skärpiplärkor letar nymornade insekter i skrevorna. Senare kommer strandkålen och strandrågen, liksom den botaniskt intressanta ostronörten. Den växer i långa revor på fint grus och har blåaktiga blommor. Namnet har den för att den smakar skaldjur. Ostronörten är på tillbakagång, troligen på grund av växthuseffekten.

Ett drös döda engelsmän
Halvvägs upp på västsidan ligger Kärrsviken, som vintertid är en bra lokal för den i Sverige fåtaliga vattenpiplärkan som faktiskt flyttar norrut för att övervintra. Här finns också en av de gölar som kan härbärgera den ovanliga prickstarren.
Alldeles norr om viken vilar ett antal engelska sjömän under en stor stenhög som går under namnet Engelsmännera. De är mellan nio och femton stycken beroende på vilken källa man åberopar.
De drunkade sjömännen flöt upp på stranden troligen någon gång på 1700-talet. Håller man ögonen öppna kan man hitta andra stenhögar längs stranden som också innehåller resterna av döda sjömän. Det ryktas att man hört hemska nödrop från högarna och enligt gammal sed ska man lägga en sten på högen och samtidigt säga: ”Jag kastar en sten på dina gamla ben, där ska du ligga till domedag.”
Hela fältet är numera en fantastisk virkesbod. Förr gick man ut för att plocka ved i ”berga”, men sedan tog oljan över och idag blir det som spolas upp ur havet liggande. Det har aldrig varit någon större bebyggelse att tala om på den här sidan av ön, men ända fram till 1946 gick det kor här och betade och marken användes som allmänning. Det innebar att man till exempel hämtade sten att bygga upp sina husgrunder med härifrån. Det har tvistats en del om området hyste mer växtlighet innan sillfisket tog ordentlig fart i mitten av 1700-talet. Sillperioden varade i omkring 60 år och det behövdes mycket ved och annat brännbart i de kittlar där man kokade sillen och framställde tran. Om det funnits mer träd och buskar är det sannolikt att dessa kan ha avverkats under perioden, men det är minst lika troligt att det sett ut som det gör idag under ännu längre tid.

Labyrint att gå vilse i
Norrut från Kärrsviken byter landskapet skepnad. Efter buskage med vresros och nypon tar klapperstensfältet tvärt slut och berget tar vid. Här finns grönstensstråk i form av en diabasgång, som i vittrad form ger utmärkta förhållanden för många växter. Här växer bland annat ramslök. På ön finns även landets enda spontana förekomst av bolmört.
Strax därefter når man Sandviken, vilket egentligen är så långt norrut man behöver gå. Den norra spetsen har en landskapstyp som är rena sinnebilden för det typiskt bohusländska. Är man fågelintresserad kan det dock finnas anledning att gå ett stycke till, toppskarv kan ibland ses på skären i norr och vitkindad gås har börjat häcka på de obebodda småöarna norr om Rörö.
Sandviken erbjuder en fin liten badstrand att pusta ut i och en enorm labyrint att gå vilse i. Men om gravhögarna tros vara äkta, påstår källor på ön att labyrinten inte är av särskilt gammalt snitt. En sommargäst ska ha anlagt den under mellankrigstiden eller kanske på 50-talet, och inte haft något annat syfte med det än att roa. Hursomhelst är det inte omöjligt att han byggde vidare på en äldre labyrint, byggd för andra syften. Ungefär 30 labyrinter är kända på Västkusten, alla med likartat utseende som utgår från en korsformig kärna. Forskarna tror att de hänger samman med önskan om fiskelycka, eftersom de finns vid så kallade tomtningar eller säsongsfiskeplatser.
Från Sandviken har man nu en styvt trekvarts promenad tillbaka till färjan som går ungefär varannan timme. Därefter kan man bara någon dryg timme senare stå mitt i Göteborgs centrum. Kontrasten kan knappast bli större.
Niklas Aronsson


2006-03-22 07:32:53


Daniel Gustafsson     



Tack så mycket!
Lite trist att båtarna går så sällan, dock. Risken finns ju att man måste stressa tillbaka för att slippa vänta i nästan två timmar...

2006-03-22 20:29:31


David Lundgren     



Vänta? Då har du ju två extra timmar att skåda på..:)

2006-03-23 09:41:24


Magnus Unger     



Håller med David, jag brukar skåda utan att kolla på klockan tills jag känner mig ganska nöjd, sedan bestämmer jag mig vilken färja jag skall ta ca 1-2 timmar framåt, sedan går jag lugnt tillbaka till hamnen.

Det är ju inte ett straff att bli kvar på Rörö ;)

2006-03-24 11:54:30

 
Daniel Gustafsson     



Njae, nej det förstås. Men eftersom jag skulle iväg idag på eftermiddagen (och detta sedan blev framflyttat vilket gör att jag senarelade min Röröresa helt) vore det ju trevligare om det gick tätare turer.

2006-03-24 13:45:12



Svara på
detta inlägg