EXKURSIONER & RESOR 
Här hittar du rapporter från GOFs exkursioner och resor.
Senaste reserapporterna
Hallandskusten 10/11 2018
2018-11-12
Öland 18–21/10 2018
2018-11-12
Skåne/Falsterbo 24–26/8 2018
2018-08-30
Store mosse 4–6/5 2018
2018-06-28
Skåne 25–28/5 2018
2018-06-05
» Rapportarkiv
     2009-11-24 
Foto: Göran Jansson
Härjedalen 6–13/6 2009

I den ljuva försommartiden, när naturen är som mest underbar, lämnade sexton förhoppningsfulla GOF-resenärer Åkareplatsen på Nationaldagens morgon i två minibussar och åkte norrut. I Härjedalens nordöstra delar hoppades vi få stifta bekantskap med sällsamma arter med fjäll som förstavelse såsom ripa, labb och pipare.
På skådarschemat under lördagen stod fågeleldoradot Kvismaren och dess varierande biotoper. Vid den så kallade Dansbanan (en observationsplats som i mångt och mycket liknar en dansbana – dock saknas orkestern … ) myllrade det av fåglar i vassarna, i vattnet och i luften. En narcissistisk rördrom drog fram och åter i flygturer från en vass till en annan och vi kunde bara beskåda denna härligt udda fågel från alla möjliga och omöjliga vinklar. Från de täta, grönskande buskagen och bland fjolårsvassens rika bestånd bjöd rör- säv- och kärrsångare på variationsrika konserter. Några svarttärnor förgyllde eftermiddagen och pilgrimsfalk och flera par bruna kärrhökar spanade av markerna medan ett par fiskgjusar spejade av vattnen. På vallen framför plattformen kunde ett par mindre strandpipare beskådas en stund medan svarthake- och gråhakedopping skymtade till ibland på klarvattenytorna. På ett fält några hundra meter från parkeringen stod tusentals långbenta tranor och betade.
Lite senare besökte vi områden nära Kvismare fågelstations byggnad, Ängsfallet, och hörde det välkända ”bytt – byll – bytt” från en vaktel väl gömd bland vall och inte långt därifrån sjöng två ortolansparvar från ekskogen och ytterligare tre såg vi flyga från en ekdunge till en annan. Vid Åslaholmen sjöng trastsångare, grådoppingarna spelade och en grupp nyfikna och sällskapssjuka kor ville gärna dela vår fika med oss. Vissa deltagare visade tydliga tecken på ”koskräck” – ingen nämnd och ingen glömd – men efter en stund tröttnade korna på vårt sällskap och började beta förnöjt strax intill vårt rastställe. I skymningen återvände vi till parkeringen vid Dansbanan och gick en skön promenad till vass- och buskområdena i norr och kunde höra både gräshopp- och vassångare.

Spettar och slaguggla i Dalarna


Under söndagen fortsatte vi stadigt norrut och tog sikte på Insjön i Dalarna där vi stämt träff med Staffan Müller. Den entusiastiske och tjänstvillige Staffan satte oss direkt i arbete. Uppgiften var att lokalisera ett bo där ett tretåigt hackspettspar hade en kull ungar. En liten, hastigt improviserad skallgångskedja vandrade ut i skogen. Ganska snabbt kunde vi både höra och se föräldrarna komma flygande och sakta ta sig ner för stammarna och sen snabbt ta sig in i bohålet. Båda föräldrarna hade ett fasligt bestyr med att mata de hungriga ungarna.
Suget efter fler hackspettsarter var stort och vår guide tog oss med till ”Gunnars hygge” där ett gråspettspar satt i en ståtlig torraka till allmän beskådan. Gunnar är en livs levande legend i bygden. Han har köpt in skogsmark som han sen anpassar till fågellivet, genom bland annat avverkning, eller att låta slyn från asp växa och bli en bas för etablering av gråspett.
Strax utanför Siljansnäs fick vi, lite senare på dagen, ett mäktigt möte med en slagugglehona i närheten av sin bolåda. En ”snäll” hona som i och för sig gjorde några imponerande svep över vägen där vi stod som förstenade men hon hade inte några planer på att gå till brutal attack. Medan mamma uggla satt och bevakade sitt revir i en tät tall passade vår nye guide från Leksands fågelklubb, Göte Bergqvist, på att kolla de två ungarna i bolådan. Vi njöt av den famösa slagugglan och bland deltagarna spreds nöjda leenden.
Med dessa härliga fåglar i minnet lämnade vi ett försommargrönt Dalarna och styrde kosan mot Härjedalen. Ett häftigt oväder mötte oss på väg upp mot Funäsdalen. Snöblandat regn med inslag av hagel störtade ner mot den knaggliga vägbanan och vi fick lätta på gasen och smyga fram längs vägrenen. Sent omsider hittade vi till vårt boende ett par mil utanför Funäsdalen, en stugby vid kanten av sjön Malmagen. På fjället låg snön som vita tussar i skidbackar och branter. Björkarnas blad lyste friskt vårgröna vid strandkanten. Ingen natt kunde skönjas. Utanför sovrumsfönstret spatserade två ljungpipare på en grusgång och lövsångarnas melankoliska strofer ljöd genom den ljusa sommarnatten.

Måndag i Funäsdalen


På måndagens morgon låg dimman lättmjölkstät över fjället. Vi trotsade dock vädermakterna och körde upp mot Svansjökläppen. En rejäl snödriva blockerade vägen till parkeringen men fyllda av längtan till vidderna hängde vi på oss ryggsäckarna, plockade fram handjagare och tubkikare och började sakta strosa upp mot Svansjökläppens branter. Toppen skymdes av vita slöjor men sluttningarnas snår med nyutsprucket bladverk kunde urskiljas med blotta ögat. Snart hördes de första ringtrastarnas ödsliga sång från stenblock nära toppen och med några tydliga smackanden talade en hane om att vi närmade oss hans revir. Två blåhakar jagade varandra ivrigt runt en buske. Vi vandrade längre ut bland stenblock, tuvor och väta för att leta efter ripor men trots idogt letande kunde vi inte se en enda. I en liten pöl låg tre viggar och guppade och de ständigt närvarande lövsångarna pockade på uppmärksamhet med sina melodiska strofer. Ljungpiparnas vemodiga läte hördes över nejden medan några gråsiskor drog omkring.
Efter förmiddagens ”långmarsch” kurrade magarna betänkligt och suget efter frukostmackor och välfyllda termosar blev med en gång stort. Med magnifik utsikt över dalen och till ackompagnemang av bergfinkarnas sträva läten lät vi oss smaka av fikan. Plötsligt upptäcker Berndt en stor rovis – och ja, en ung kungsörn bjuder på en härlig flyguppvisning med två ilskna kråkor i aktern. Mätta och nöjda med förmiddagens skådande packade vi in oss i bussarna och åkte makligt ned från fjället.
Under resten av dagen förflyttade vi oss i områden runt Funäsdalen på spaning efter en av resans målarter; lavskrika. Vi stannade till vid små vägar som alla slutade vid gamla inägor och med stugor präglade av väder och vind. Invid en liten skogsväg arbetade en timmerhuggare flitigt med att snickra till ett störrös. Det färska timret luktade helt underbart. Utan vidare bjöd han oss att stanna till och besöka hans stuga när han hörde om vår jakt efter lavskrika. Om vintern hade han alltid lavskrikor vid sin gård men så här års – nej, tyvärr, det var ett tag sen han hade sett någon.
Vi fortsatte våra ansträngningar genom att fika på fler ställen men inte förrän några deltagare slagit sig i slang med en hjälpsam kvinna ur ”lokalbefolkningen” kunde vi göra ett eftersök ”på riktigt” efter ett hett tips.
Fjällkällans stugby stod öde och folktom. Rödstjärtens klangfulla sång mötte oss vid områdets parkering och vi vandrade några hundra meter mot en mossbevuxen glänta där vi slog oss ner. Fram kom välfyllda termosar, mackor, frukt och korv och vi väntade och väntade. Här skulle det finnas gott om lavskrikor. Varje dag! Men nej, inga korvälskare syntes till. När vi sitter där och misströstar som mest kommer Göran ångande. – Dom är här borta! Upp flyger hela flocken fågelskådare med kikarna i högsta hugg. Bara ett hundratal meter bort sitter en lavskrika och plirar i en tall. I takt med att Göran sprider ut salamibitar samlas allt fler lavskrikor runt om oss. Helt oblyga äter de ur handen på flera av oss och vi får några oförglömliga ögonblick med dessa korvgourmander. Även en talltita visade sig och lät höra sitt tää-tää.




Lena Essedahl matar lavskrika. Foto: Berndt Lindberg

Vi åker vidare till Linjetjärnarna nära norska gränsen och här hör vi orrar bubbla flitigt i fjällbjörkskogen. Svart- och gluttsnäppa spelar förtjusande i våtmarkerna. En blåhake sjunger häftigt och spärrar ut stjärten likt en trädnäktergal. Vilket skådespel! Även småspov och silvertärna noterades i obsböckerna. Efter att vi snabbt satt fötterna på norsk mark åker vi tillbaka till våra stugor för kvällsmat och vila. När vi packar ur bilarna sträcker en fiskgjuse förbi.
På kvällen firar vi med ”bubbelvatten” och andra stärkande drycker och vi tycker alla att Härjedalen börjar motsvara våra förväntningar på rikt fågelliv.

Flatruet väntar


Tisdagsmorgonen väntar med gråmulet väder men uppehåll. På vår färd mot Flatruet stannar vi till vid Måns Erstjärnen och lyssnar på små- och storspov. I Mittådalen forsar Mittån fram. En morgonpigg strömstare hoppar vigt mellan stenarna. Rödvingetrastar och en svartvit flugsnapparehane försöker överrösta den brusande forsen.
Vandringen på Flatruet sker i strålande sol och svag vind. Fjällen lyser gnistrande vita i fjärran och Flatruet vilar i en magisk ram. Vi har knappt lämnat parkeringen förrän en fjällpiparhona visar upp sig vid en tuva. Fjällpiparen fotograferas på nära håll och verkar helt oberörd av all uppmärksamhet och förtjusta utrop.
I sakta mak strosar vi omkring, ängspiplärkor och stenskvättor sjunger och visar upp sig i förmiddagssolen. Under promenaden ser vi grön- och rödbena, drillsnäppa, enkelbeckasin och flera ljungpipare som står på vakt. I skydd av en låg vall avnjuts kaffe, te och smörgåsar. Några ger sig ut i våtmarksområdet och återkommer med rapporter om alfåglar och lappsparv. Några andra hade även turen att få se en blå kärrhökshane och en stenfalk dra förbi.
Mitt på dagen har vi tagit oss till Storsjöns västra del. Från de olika tornen får vi uppleva ett rejält brushanespel med alla ingredienser av hukande anfall med uppfällda kragar, småhopp, flaxande vingar och helt plötsligt stela kroppshållningar där kombattanterna iakttar varandra under tystnad. Medan hannarna har fullt upp med stridigheterna går en brushanehona lugnt omkring och pickar efter något att äta.
Över vattenspeglarna flyger skratt- och dvärgmås och vi kan även se några par vardera som ruvar. Två par smalnäbbade simsnäppor irrar runt och försvinner titt som tätt in bland starrtuvor. Bläsänder, viggar, högljudda rödbenor och en blyg svartsnäppa kan också avnjutas. Bland tallarna upptäcker vi ett fiskgjusebo och långt bort ses två tranor stylta omkring.
Nu var vi ju inte riktigt nöjda med de arter vi sett på Flatruet. Vi trängtar efter fjällripor och de läckra fjällabbarna och en fjällvråk eller två hade ju inte heller varit fel så vi beslutar oss för att återvända. Vi längtar verkligen efter fler fjällfåglar. En ganska stor grupp drar iväg upp mot en sluttning på jakt efter lappsparv och fjällripor medan övriga sover, strosar och fikar. När alla är samlade igen säger Marianne att hon tror sig ha sett en fjällripa bara ett litet stycke från parkeringen. Försiktigt går vi ut i terrängen och ganska snart får vi syn på ripans röda hjässa men den försvinner vips. Lite snopet för alla hann inte se den men Berndt har ögonen med sig och kan strax därefter peka ut en fjällripehanne med sin röda kalufs som sticker upp ur fjolårsljungen. En härlig syn! När vi är på väg ner från fjället kommer fyra fjällabbar flygande med lätta, smala vingar. Jublet vet inga gränser!

Mittåkläppen


En gråbrun svartvit (!) flugsnapparehanne förvillar oss när vi står vid bommen in till Mittåkläppsområdet i Bruksvallarna på onsdagsmorgonen. Fågelböcker öppnas, planscher studeras och texter granskas för att vi ska få mer kläm på denna avvikande fågel. Kanske var det en östlig variant av arten.
Vid Messmörtjärnen (underbart namn!) ser vi ett par svärtor och två gulärlor och givetvis, de obligatoriska rödbenorna. En annan art som också är mycket vanlig i alla biotoper här uppe är de grågumpade trastarna eller grållorna som vi döper om dem till. Jaså du vet inte vad det är för exklusiv art … björktrast förstås.
Vi lämnar bussarna vid Storkläppsvallens parkering och plaskar oss fram till foten av Mittåkläppen. Vid ett halvsankt område nära foten av berget ska det finnas chans att få se dubbelbeckasinspel. När vi kommer dit möts vi av rödvingetrastarnas vemodiga sång och blåhakar som härmar gran- och lövsångare med fin precision. Resans enda järnsparv tar ton från ett enbusksnår. Dubbelbeckasinerna pausar eller vilar upp sig så inget spel kan ses eller höras.




Mittån. Foto: Lena Essedahl

Mittåkläppens topp lockar med utsikt och kanske, kanske, finns där berglärkor. Ryggsäckarna hängs på och vi börjar vandra uppåt. Stigen är väl använd och går i meandrar längs sluttningen. Mitt under vår vandring kommer en stor falk flygande med ett byte i klorna. En jaktfalk! Bara denna plötsliga och oväntade obs är mödan värd. Färden uppåt går i försiktigt tempo. Vi studerar växtligheten och ser moss- kryp- och lappljung. Andra arter är smalviva, fjällglim, purpurbräcka, fjällgröna och kattfot. Halvvägs upp mot toppen står en skylt vid stigen. Nu är det dags att välja – den långa flacka stigen eller den branta vägen. Alla väljer det lätta alternativet.
På toppen är utsikten hänförande. Skidbacksområdet vid Ramundberget lyser med sina nedfarter, våtmarkerna är översvämmade och på fjällsluttningarna ligger snön kvar i tjocka drivor. Den spirande fjällbjörksgrönskan lyser mellan snön på sluttningarna. Dan börjar omedelbart spana av bergskanterna och belönas snabbt med ett berglärkepar som födosöker nära klippkanten. Medan vi mumsar i oss innehållet i våra matsäckar, bland annat köttbullemackor och wienerbröd, kan vi se oss mätta på berglärkorna som obekymrat går omkring ett tiotal meter från vårt läger. Vandringen nerför Kläppen går snabbt och det svider ordentligt i lårmusklerna när mjölksyran slår till. Som tröst får vi dock se jaktfalken ytterligare ett par gånger. Vi beslutar oss för att åka tillbaka till vår stugby för eftermiddagsvila inför kvällens och nattens skådarutflykt.
Vi återvänder vid 23-tiden till Storkläppsvallen. Vi placerar ut oss runt spelplatsen och några andra skådare i samma ärende som vår grupp hukar i videsnåren. Fortfarande sjunger rödvingetrastarna och blåhakarna. Flera morkullor sträcker förbi mot den ljusa natthimlen. Nu vill vi se och höra dubbelbeckasinerna. Efter att ha flyttat runt lite i markerna kan vi till slut se dem slinka runt bland snåren och höra dem försöka imponera på varandra med typiska läten och rörelser. Fastän det faktiskt är mitt i natten är det ”dagsljus” – en underlig men annorlunda upplevelse.

Nu går solen knappast ner,
bländar bara av sitt sken.
Skymningsbård blir gryningstimme
varken tidig eller sen

Juni natt blir aldrig av,
liknar mest en daggig dag.
Slöjlikt lyfter dig dess skymning
och bärs bort på ljusa hav
(ur Cikada 1953 av Nobelpristagaren Harry Martinsson)

Rogen


Vi inleder torsdagen med sovmorgon efter nattens ”härjningar”. Målet för dagen är det storslagna Rogenområdet, ett vidsträckt natur- och friluftsområde där det vissa år häckar lappmes. Vid vägkanten efter vägen mot Käringsjövallen står en tjäderhona helt öppet. Vi stannar till men hon försvinner snabbt in bland tallarna.
Vilken härlig promenad i en säregen natur! Regnet hänger i luften och några enstaka droppar når backen men vi klarar oss från att bli blöta. Vi går på stigen mellan sjöarna Väster- och Öster-Vingarna, passerar även flera våtmarksområden och kan räkna in fjorton par svärtor och ett par sjöorrar. Det är inte utan att man får en liten känsla från blåsiga dagar med havsfågelskådning på Kråkudden … Trots myrmark och en hel del vatten för övrigt i markerna är det få myggor. Lite tidigt på säsongen för mygginvasion kanske.
Väl framme i ”lappmesområdet” efter en lång vandring bland stenskravel, mossar, lingonris och tallar som riktigt dryper av skägglav slår vi oss ner bland stora stenblock och plockar fram våra temuggar och kaffekoppar för en välförtjänst paus. Rödstjärtarna, våra ständiga följeslagare, sjunger ihärdigt och en något upprörd gluttsnäppa ljuder från en trädtopp i närheten. Sexton personer gör allt för att lyssna in lappmes men nej, vi lyckas inte.
Vi rastar vid strandkanten på hemvägen och kan blicka ut över nejden. Vi konstaterar att de härjedalska sävsparvarna har en dialektal sångstrof som avviker en hel del från de västkustska släktingarnas. Bland de arter vi noterar under dagsvandringen är; tofsmes, talltita, spelande och varnande gluttsnäppa, grönbena, rödbena, enkelbeckasin, grå och svartvit flugsnappare, gulärla, silvertärna, gråsiska, och fiskmås. Diaj hade turen att få se en tretåig hackspett komma flygande och sätta sig endast ett par meter ifrån sig. Trots att vi spanar flitigt kan vi inte räkna in några rovfåglar.
På kvällen väntar packning och förberedelser för hemresan. Vi har fått ett tips från Björn Dellming hemma i Göteborg om ett ställe utanför Funäsdalen där det eventuellt ska finnas videsparv och det måste givetvis undersökas innan vi reser hemåt.

Mot söder


Trots idogt letande och lyssnade kunde vi inte hitta någon videsparv på fredagens morgon. Berndt kontaktar Göran Storensten, en av Härjedalens få riktigt aktiva skådare, som berättar att just i år finns ingen videsparv på plats. Uppkopplade till den binära rymden som vi varit under hela vår resa, noterade vi att vår vän Staffan Müller i Dalarna lagt in en observation på Svalan av en sjungande videsparv. Efter telefonkontakt med Staffan lovar han att visa oss stället där han två kvällar innan (medan han var ute och övningskörde med sin sambos son!!!) såg och hörde denna numera sällsynt häckande sparv. Utanför Kollsjö väntade Staffan och Göte. Vi travade ut på en myr med gles tallskog och det dröjde inte länge förrän hanens lockläte hördes. Vi spanade och spanande men hanen gäckade oss sittande (förutom två lyckliga som såg den sitta i en talltopp). Vi fick nöja oss med att se den flyga mellan tallarna flera gånger. Området är också en mycket bra biotop för järpe och vi var några som med nytvättade öron hörde en järpes diskreta visslande. Efter Kollsjö stannade vi till vid Brasjö där den för Dalarna rara forsärlan höll till. Innan vi skiljdes åt gjorde vi ett stopp strax utanför Limå bruk där två sjungande ortolansparvar avslutade vårt skådande i Dalarna. Ett stort tack till Staffan och Göte för ert engagemang!
Vi passerade förbi Klutsjön och stannade till en stund vid en fågelmatning i ett sommarstugeområde där det under vinter och vår funnits lappmesar men nej – inga lappmesar här heller. Men det är klart några arter måste ju finnas kvar att längta efter … Det var också här vi var nära att kryssa in en björn men efter närmare granskning visade sig björnen vara en bränd stubbe …
Nu satte vi hög fart mot söder och vår övernattningsort Hällefors och vandrarhemmet Älgen. I Hällefors hällregnade det och genomblöta tog vi våra vandrarhemsrum i besittning och gick på jakt efter någonstans att äta.

Bland lommar och en djungeltur


Lördagsmorgonen inleddes med skönsång från en rosenfink och dessutom gjorde en energisk härmsångare sitt bästa för att överrösta andra sångare när vi packade bilarna för att börja hemfärden mot Västkusten. Luften var mättad av nattens regn. Bland Knutshöjdsmossens alla små tjärnar kunde vi spana efter de vackra smålommarna. Flera lommar flög mellan tjärnarna och två par med ungar låg på de spegelblanka vattnen.
Sista anhalten på denna resa blev naturreservatet Pannkakan utanför Deje. Det är synnerligen problematiskt att ta sig dit. Inte skyltat och för att komma in i reservatet måste man balansera på en järnvägsbro över Klarälven. Växtligheten i reservatet för tankarna till djungel och vi fick verkligen bana väg trots relativt vältrampade stigar. Många gånger kunde vi inte se något alls då ormbunkarna stod mer än manshöga och ovan dem torrakor, halvdöda träd men även frodigt grönskande alar, aspar och björkar. Luften vibrerade av knott, myggor och sång från bland annat svarthättor. Vi letade efter områdets stationära vitryggiga hackspettar men bland den mycket ymniga växtligheten kunde vi inte hitta några sällsynta spettar. Ett besök före lövsprickningen är nog att föredra … Däremot kunde vi höra större hackspett och se ett bo med mindre hackspettsungar. En grupp stjärtmesar kvittrade i snårskogen och en flock mindre korsnäbbar flög över området. Våta och svettiga återvände vi till bussarna och nu bar det iväg mot Göteborg med full fart.
En härlig och på alla sätt givande resa! Totalt såg gruppen cirka 150 arter. Ett stort tack till alla deltagare och inte minst till Göran och Berndt som körde minibussarna och visade oss alla dessa härliga och fantastiska fågellokaler i Dalarna och Härjedalen!
Text: Lena Essedahl
     SKICKA IN RAPPORTER 
Har du varit med på en exkursion eller resa och vill skriva en rapport. Kontakta Rolf Skoog,